Har precis börjat läsa en studieledning i nationell litteratur, utgiven av Ungsvenskarnas riksorganisation. Man behöver bara läsa några sidor för att inse hur mycket som skiljer sig mellan Ungsvenskarna och dagens moderater. Jag väljer att citera ett av de allra första styckena i boken:

Denna studiekurs skall emellertid inte ens behandla hela den ”sköna” svenska nationallitteraturen utan stanna vid den del därav, som vi med anlitande av en politisk term vilja kalla den ”nationella litteraturen”; det vill säga den som på ett eller annat sätt ger direkta och medvetna uttryck åt känslan för fosterlandet som en verklighet, såsom någonting upphöjt över enskilda och grupper eller klasser. Samtidigt tolkar denna litteratur känslor och stämningar, som vi igenkänna så som djupaste svenska.

Därvid få vi emellertid inte glömma, att hela vår litteratur och särskilt den som har ett högre konstnärligt värde naturligtvis speglar vårt svenska liv och vår svenska själ. Det är en mycket rik skattkammare till kännedom om vårt väsen, vår historia – och kanske även om vår framtid.

Låter inte riktigt som ”ursvenskt är bara barbariet” va? Hur skulle gårdagens ungsvenskar ha sett på Lissabonfördraget? På sidan 7 kan vi kanske få en fingervisning:

Det var under unionstiden (1389-1520), som nationalitetskänslan först vaknade i vårt land. Det var Engelbrekts tid och Biskop Thomas´. Den senares ”Frihetsvisa” har alltjämt kvar sin aktualitet: friheten är alltjämt det yppersta ting på denna jordens ring, hur illa åtgången den än med tiden blivit.

Känns inte riktigt som att man hade varit villiga att sälja ut vår frihet likt Reinfeldt, Sahlin m fl nu försöker göra genom Lissabonfördraget. På sida 4 finns även ett budskap till Reinfeldt om genuiniteten i svensk kultur (som även Sahlin och övriga riksdagsledamöter bör ta till sig):

Den svenska kulturen har mången gång betecknats såsom alltför osjälvständig, alltför beroende av utländska förebilder och ideal, ”Utländska lumpboden” för avlagda modenycker från kontinenten. Det där talet är nog ganska överdrivet. Lyssna vi till den svenska dikten skola vi säkert urskilja dess särpräglade ton. Det tillfälliga, modepåverkade och utländskt granna faller undan med åren, glömmes bort och försvinner. Kvar står en ädel svensk tradition, som vi alls inte behöva skämmas över.

Låt oss hoppas att de förhärskande idéerna inom dagens så kallade höger möter samma öde som ungsvenskarna förutspådde för den utländska lumpboden.